happyneverafter.blogg.se

Idag är min lediga dag från jobbet, eftersom jag jobbade lördag och söndag. Precis som vanligt har jag ägnat dagen åt städning, diskning och tvättstuga. Jag bakade cookies också för jag gillar ju faktiskt att baka. De senaste åtta åren har mina lediga dagar sett ut så. De gånger jag reflekterat över det har jag blivit sur och ledsen, för jag borde ju också få göra roliga saker på mina lediga dagar, eller bara slappa. Men jag kan inte boka saker med gott samvete när jag vet att jag i så fall får bo i smuts och stök en vecka till tills nästa gång jag hinner ta tag i vardagslämningarna. För jag har aldrig fått hjälp.

 

Mina jobbdagar: stig upp, gå ut med hunden, åk till jobbet (hunden med), jobba tills lunch, ut med hunden på lunchpausen, åk och handla efter jobbet, ut med hunden när jag kommer hem, finns det då disk måste jag diska innan jag börjar göra mat. Äta mat. Lugn stund tills hunden ska ut på kvällspromenad, eventuellt diska. Sov.

 

Mina lediga dagar (idag tex): stig upp, ut med hunden, frukost, diska bort högen med disk, städa i köket, dammsug/torka golvet, byta sängkläder, tvättstuga 3,5 h, baka, ut med hunden, fika hemma och läsa lite, diska, ev åka och handla, göra mat, äta, ut med hunden, ev få gubben att diska efter maten, lugn kvällsstund, ta ut hunden innan läggdags, sov.

 

Gubbens jobbdag: stig upp, frukost, åka till jobbet halv nio-nio, kommer hem sju åtta eller nio, äta, sova.

 

Gubbens lediga dag: stig upp, frukost, jobba hemifrån, åka och träna, komma hem till matbordet, jobba hemifrån, sova.

 

Han jobbar så han 'hinner' inte hjälpa till hemma, än mindre hinner han bry sig om äktenskapet eller hur jag mår. Känner mig som en slav utan lön. Om man ändå fick lite kärlek.. Lite tillgivenhet.. Omtanke..

 

Jag orkar inte mer nu.

Jobbar helg så trots det är lördag kväll orkar jag inte göra så mycket.. Och som det är nu har man inget sällskap som vill göra något heller.. Han har gått och lagt sig och klockan är halv elva. Tror han mår dåligt av detta också.

 

Hade en fin tisdag med uppmuntrande vänner runtom mig. Gick på Norra Brunn med jobbet, roligt. Men trots skratt och stoj är det så svårt skaka av sig molnet. Tro mig, jag försöker verkligen. Men vissa dagar blir jag helt enkelt omfamnad av det. Och tyvärr kommer det nog vara så ett tag. Men med tanke på hur länge jag levt i detta är det värt det, bara det blir bra igen.

 

Han har lagt in annons nu, sökes byta en tvåa till två ettor.. Jag hade väntat mig någon form av protest. Inget. Bara ett 'jag har försökt, jag har gjort allt jag kunnat' säger han. Och det gör mig så otroligt arg. 

 

Försökte han den gången jag hade vridit knät ur led och behövde hjälp komma till toan på natten när jag vaknade i sådan smärta att jag såg Saurons öga i taket? När han sa jag kunde väl gå själv för han ville sova? Att jag skulle låta honom vara.

 

Försökte han den gången jag fick andningsproblem pga allergi och var tvungen gå ensam till akuten eftersom han satt och surfade i stället?

 

Försökte han när min älskade hund var så sjuk och inlagd på djursjukhus och jag satt och grät av oro och han blev arg och skrek åt mig?

 

Försökte han när han lurade mig att tro att hans mamma aldrig mer ville se mig om jag inte gick och bad om ursäkt för att jag gick ut och gå med min hund som även då var sjuk och dålig i magen. Jag grät, han skrek. Jag gick gråtandes tillbaka och bad om ursäkt för något jag inte ens förstod.

 

Försökte han alla de gånger jag varit sjuk/förkyld och trots det har fått sköta alla göromål hemma, handla, diska, gå ut med hunden, tvättstuga osv.

 

Försökte han när han sa han inte skulle lägga ett öre på mig mer, för tre år sedan?

 

Försökte han när han tvingade mig bo på en nudistcamping en vecka?

 

Försökte han alla gånger han sagt att jag är sjuk i huvet?

 

Försökte han när han tvingade mig ha sex på alla möjliga ställen utomhus trots att han visste att jag inte ville?

 

Försökte han alla gånger vi kört bil och han blivit arg för att jag ser sur ut och folk kan se det?

 

Försökte han när han blev arg för att jag ville han skulle köra hem mig när Allsången var slut för att jag hade migrän och inte orkade längre?

 

Försökte han när han gick tätt bakom mig på Coop och sa elaka saker om att hans mamma och lillasyster inte ville vara med mig om jag betedde mig som jag gjorde, med dem gåendes tio meter bakom oss?

 

Jag undrar, försökte han verkligen?

 

Eller var det kanske jag som försökte?

Vad vore man utan vänner?

 

När jag träffade min man valde jag på grund av hans vilja bort mina gamla kära vänner. Han flyttade till en stad 50 mil bort på grund av arbete och eftersom han var ensam där så tyckte han att även jag skulle vara ensam i min studiestad. Han ville inte att jag skulle vara ute och roa mig om kvällarna eller ens bjuda hem mina vänner då han satt ensam hemma i sin lägenhet 50 mil bort. Jag förstår först nu hur dum jag var. Jag höll med honom och började sakta men säkert anpassa mig till ett ensammanre liv.

 

Detta ångrar jag bittert idag, att jag valde bort mina vänner. När jag blev klar med min utbildning flyttade jag efter honom till staden jag aldrig någonsin tidigare velat bo i. Jag flyttade ifrån min familj och med ens var jag under hela hans kärleksfulla våld. Jag var störtförälskad och förblindad och anpassade mig till allt han ville. Och det var bara början.

 

Idag är jag så oerhört tacksam att jag har god kontakt med min familj där hemma och att jag har hittat tillbaka till åtminstone två av mina närmsta gamla vänner.

 

Jag har få men nära vänner här i Stockholm som har stöttat och stöttar och finns där för mig. Jag vill inte vara någon börda men uppskattar oerhört att de erbjuder sig sin hjälp fastän jag har så svårt att ta emot den. Jag är van att ta vara på mig själv, van att vara enbart i mitt eget sällskap.

 

Jag älskar min älskade familj, som jag snart ska åka och hälsa på.

 

Jag älskar min käraste vän i Åbo som låtit mig komma tillbaka,

 

Jag älskar min kära barndomsvän som nu bor i USA som alltid försökt hålla kontakten.

 

Jag älskar min närmaste kollega och vän som står bakom mig i vått och torrt.

 

Och alla andra vänner som även de är som små guldkorn i mitt liv.

 

Det kommer att bli bra.