Vänner
Vad vore man utan vänner?
När jag träffade min man valde jag på grund av hans vilja bort mina gamla kära vänner. Han flyttade till en stad 50 mil bort på grund av arbete och eftersom han var ensam där så tyckte han att även jag skulle vara ensam i min studiestad. Han ville inte att jag skulle vara ute och roa mig om kvällarna eller ens bjuda hem mina vänner då han satt ensam hemma i sin lägenhet 50 mil bort. Jag förstår först nu hur dum jag var. Jag höll med honom och började sakta men säkert anpassa mig till ett ensammanre liv.
Detta ångrar jag bittert idag, att jag valde bort mina vänner. När jag blev klar med min utbildning flyttade jag efter honom till staden jag aldrig någonsin tidigare velat bo i. Jag flyttade ifrån min familj och med ens var jag under hela hans kärleksfulla våld. Jag var störtförälskad och förblindad och anpassade mig till allt han ville. Och det var bara början.
Idag är jag så oerhört tacksam att jag har god kontakt med min familj där hemma och att jag har hittat tillbaka till åtminstone två av mina närmsta gamla vänner.
Jag har få men nära vänner här i Stockholm som har stöttat och stöttar och finns där för mig. Jag vill inte vara någon börda men uppskattar oerhört att de erbjuder sig sin hjälp fastän jag har så svårt att ta emot den. Jag är van att ta vara på mig själv, van att vara enbart i mitt eget sällskap.
Jag älskar min älskade familj, som jag snart ska åka och hälsa på.
Jag älskar min käraste vän i Åbo som låtit mig komma tillbaka,
Jag älskar min kära barndomsvän som nu bor i USA som alltid försökt hålla kontakten.
Jag älskar min närmaste kollega och vän som står bakom mig i vått och torrt.
Och alla andra vänner som även de är som små guldkorn i mitt liv.
Det kommer att bli bra.
